Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Drink deep!

The Shack

Ödehuset skriven av WM. Paul Young.

Ödehuset är en New York Times “bestseller” skriven av AW. Paul Young, boken har både fått positiv och negativ kritik.

Ödehuset utspelar sig i ett skjul nära Wallowa-sjön i Oregon där huvudpersonen Mack får en mystisk personlig inbjudan att träffa Gud i ett skjul efter att hans yngsta dotter blivit bortförd. Mackenzies hjärta har blivit dystert och kallt men Gud har en plan att ta Mackenzie på en resa av inre läkedom och förlåtelse. Denna process tillför att Gud hanterar Mackenzies melankoliska tillstånd då Mackenzie är bitter och skyller allt på Gud. Mackenzies antropomorfiska syn av Gud ändras gradvis genom boken desto mer han lär känna den treenige Guden. Boken slutar med att Mackenzie återförenas med sin familj, med en helt ny personlighet, då Mackenzie har lyckats förlåta inte bara sig själv för sina snedsteg i livet men även personen som kidnappade och dödade hans dotter.

Mackenzie är huvudpersonen i boken, han är en livlig och extatisk karaktär fylld med liv. Han är lyckligt gift med Missy och är far till fem barn. Mackenzies karaktär förändras efter att hans dotter Missy blir kidnappad och mördad. Då växer Mackenzies hjärta dyster och kallt, hans gamla sår kommer upp till ytan och Mackenzie som sen tidigare var en hängiven kristen börjar snabbt skylla allt på Gud.

Likheterna mellan min och Mackenzies personlighet är att vi båda har haft en antropomorfisk och dualistisk syn på Gud, fylld med västerländska doktriner som ärvts av Platon och den neo-platonska filosofin. Detta kanske inte låter som en personlighet, men som det kända visdomsordet från Salomon lyder – “såsom man tänker i sitt hjärta, så är man” . Andra 1 likheter mellan mig och Mackenzie är att vi båda har haft vedergällning i våra hjärtan som manifesterats genom bitterhet och som har lett till ett melankoliskt tillstånd.
Det temat som framhävs allra mest i boken är ​den stora sorgsenheten ​ som handlar om Mackenzies sorg och bitterhet. Denna bitterhet är både mot Gud som inte beskyddade hans älskade dotter men också mot personen som enleverade Mackenzies dotter. Andra teman som uppmärksammas i boken är Mackenzies antropomorfiska syn på den treenige Guden. Mackenzie har många frågor: Hur kunde Gud lämna Jesus på korset? Om Gud kan lämna sin egna son på korset, då finns det ingen garanti i att Gud inte kommer lämna honom. Varför beskyddade inte Gud Mackenzies dotter? Varför tillåter Gud ondska om Han är allsmäktig och genomsyrar allt? Hur kan Gud beskriva sig själv som ovillkorlig kärlek när han tillåter ondska och inte ens kan skydda oskyldiga barn? Dessa är några utav dem frågor som Mackenzie ställer och som Gud gradvis besvarar på genom boken. Mackenzie får tillslut en uppenbarelse om Guds godhet och detta hjälper Mackenzie att hantera sin smärta.

Ödehuset är en utav de bästa böcker jag någonsin läst, jag brukar främst rekommendera boken till mina kristna vänner eftersom jag anser att denna boken förklarar evangeliet bättre än nästan alla de hundratals teologiska böcker som jag har läst. Boken är riktad mot en sekulär publik och hanterar främst ämnet kring att ha en osund syn på Gud samt om hur viktigt förlåtelse är. De jag brukar rekommendera boken till är främst människor som jag ser har en felaktig syn på den treenige Guden eller som har svårt att processa smärta och bitterhet. Varför jag älskar boken är främst på grund av teologin i boken, den visar på en onto-relationell syn mellan människan och Gud samt går i linje med svenska biskopen Gustaf Auléns teori kring försoningen. Young är enormt begåvad i att få läsaren att leva sig in i boken och det är inte en bok man vill läsa om man inte gillar att gråta. När det kommer till att analysera boken så hade jag jämfört den med boken ​Mörkrets hjärta ​ skriven av Joseph Conrad. Rent teologiskt så är det en modern version av John Bunyans ​Kristens resa​ eller CS Lewis ​Narnia.

God said, “Me Too.” By: Dave Griffiths

By: Dave Griffiths

The message of God’s lavish grace is in no way a guarantee that we won’t suffer. God’s Grace isn’t a part of who God is; God doesn’t choose to be gracious. God IS LOVE, and you can’t be love without being grace; and you can’t be grace without being loving. The two are inseparable.

But the reality that has been the case for every single disciple in scripture is that ‘in this world we will have trouble’. Every single disciple had to endure immense suffering. Most were martyred. They had experienced Jesus, full of Grace and Truth. They had walked with him, talked with him, eaten with him. They had encountered the embodiment of God. And yet they were to suffer.

Suffering is a given in this life. Trusting Jesus and experiencing God’s grace doesn’t get you out of it. In fact Jesus told his disciples (and that included us) that he had come to bring a sword that would split up families, and that they should expect to be flogged in the village squares. He bid them to pack up their own electric chair and follow him – ok, it was a cross, but the message is the same – come and die!

Trauma is often where we are left with a stark choice. Embrace our suffering and trust in God’s Grace to hold us and lead us through the valley; or deny it and ‘bypass’ it.

‘Spiritual Bypassing’ is when christians fob off real issues with cheap spiritualisms that sound holy but in fact just delay or swerve facing up to our suffering.

“How are you, Dave?”
“God is Good. By His stripes I’m healed”

Yes, but parroting out christian tropes isn’t working out our healing. God may well lead us into healing, and I believe this is true, but it can be a long and deep process. Sometimes life-long. We can’t hide behind Spiritual Bypassing for long. The cracks will show. We certainly can’t hide from our loving Heavenly Father.

Sometimes God’s Grace is about being supplied the courage to say,

“I’m not okay. I’m hurting. I need help”

Jesus said “In this world you will have trouble, but take heart – for I have overcome the world”. It’s both. We will have trouble but the person of Christ has ultimately overcome and whilst we can live in the glorious hope of healing, and experience many wonderful kisses from our loving Heavenly Father, trouble still comes knocking.

One day all will be made new and reconciled fully to the Father. Until then we work out our lives day by day in faith that there is grace to fall into whenever the suffering bites.

I hope you’re encouraged. Encouraged to embrace a grace that allows us to experience the reality of suffering and pain and yet supplies hope and perseverance. The cross is God’s big ‘me too’. We come to a God that has suffered, a man of sorrows; well acquainted with grief. Your divine big brother Jesus knows. He walks with you now.

Främlingen av Albert Camus (existentialism)

Främlingen av Albert Camus

Främlingen skrevs år 1942 och utspelar sig i Algeriet i början av 1900-talet och handlar om en ung man vars namn är Mersault. Boken börjar med en mening som sätter tonen för hela den resterande delen av romanen, nämligen; “Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte.” 1

Den unge Mersault möter alla kommande händelser med samma likgiltighet. Han ser allt som om det vore ett spel av tillfälligheter. Dagarna flyter på och Mersault verkar mest driven av sina primitiva drifter. Han äter när han är hungrig, röker när han känner sig sugen och svalkar sig i havet när han är varm. Det finns inga spår av abstrakta tankegångar, inget engagemang i livets stora frågor och inga tecken på starka känslor som sorg eller kärlek.

Ett utav de mer starkare teman i romanen är just hur Mersault lever i en absurd, meningslös värld där han känner varken hopp eller framtidstro. När Mersaults flickvän Marie frågade honom ifall han älskar henne svarar han att det inte betyder någonting, men att det gör han nog inte. Senare råkar Mersault döda en arab på stranden som tidigare bråkat med hans två vän Raymond. Detta skedde genom att Mersault sköt araben först med ett skott men fortsätter att skjuta araben “fyra gånger till mot en orörlig kropp”. Mersault arresteras för 3 vad han gjort men känner ingen skuld eller ånger. På detta vis målas han upp som en absurd människa i en absurd värld. Efter att domaren hade dömt Mersault för mordet på araben, är den bakomliggande anledningen egentligen hans känslokalla personlighet som ingen kan relatera till. För Mersault är allt lika meningslöst, han känner att han är en främling i världen och en främling för sig själv, en absurd människa i en absurd värld.

Existentialismen är också ett underliggande tema genom romanen. Mersault känner ingen mening med livet, han tror inte på Gud, han förstår inte vad synd är vilket visar på den humanistiska filosofin av existentialism. Det finns ingen form av predestination eller hopp i Mersaults liv utan det är istället de val som han gör eller inte gör som styr de konsekvenser som sker i hans liv. Alla hans val i livet är impulsiva. Han lever i nuet och lägger knappt tanken till att det han gör på några sekunder kan få allvarliga konsekvenser.

Det melankoliska och ambitionslösa är också något som vi ser tydligt genom denna roman. När Mersault får en befordran så svarar han likgiltigt “…att jag inte hade några ambitioner”. 4 Det finns ingen extatisk glädje eller enthusiasm utan Mersault gör enbart det han måste göra. Isolering är ett annat tema som vi kan se i Mersaults liv då han troligtvis helst hade isolerat sig i sitt rum. Detta kan vi se när han flyttar sitt matbord till sovrummet vilket var det enda rum som han levde i efter sin mors död. 5

Camus roman främlingen är en oerhört intressant bok att läsa. Det finns inga direkta budskap i boken som läsaren med träffsäkerhet kan uppfatta. Allt läsaren får reda på från texten är enbart toppen av isberget, resten finns att läsa mellan raderna. Det budskap som kan finnas mellan raderna är den laddade samhällskritiken. Det går dock att se att den miljöbeskrivning som Camus använder sig av i boken, var troligtvis något som Camus själv hade upplevt då han växte upp i Algeriet som en fransk koloni med stridigheter mellan den arabiska frigörelsegruppen och fransmännen. Camus litterära stil är präglad av att visa snarare än att beskriva, hans litteratur stil liknar mer Hemingways typiska ögonblicksprosa. Samtidigt finns det ställen där Camus väljer att beskriva miljön oerhört tydligt, ett exempel hade varit:

“Kort efter, när spårvagnarna kom glesare och natten redan var svart över träd och lyktor, tömdes kvarteret omärkligt tills den första katten sakta korsade den på nytt öde gatan.” 6

Camus använder sig även av symbolik i sin roman. Krucifixet som troligtvis symboliserar kristendomen. Domstolen som symboliserar samhällets försök att rationalisera vår existens genom dess sinnelagsetik är bara några exempel av romanens symbolik.

Det är inte konstigt att Camus vann nobelpris 1957. Främlingen är ett mästerverk och även då boken inte är något som fyller en med glädje, så är det en otroligt intressant bok att analysera.

Tack,

Max J. Holtz.

Fotnoter:

1 Albert Camus, Främlingen, Jan Stolpes översättning 2009, (1942) sida, 7.
2 “…det betyder ingenting men att jag trodde inte det” – Albert Camus, Främlingen, Jan Stolpes översättning 2009, (1942) sida, 46.
3 Albert Camus, Främlingen, Jan Stolpes översättning 2009, (1942) sida, 75.
4 Albert Camus, Främlingen, Jan Stolpes översättning 2009, (1942) sida, 54.
5 “…flytta in matbordet i mitt sovrum. Jag lever bara i det rummet nu,” – Albert Camus, Främlingen, Jan Stolpes översättning 2009, (1942) sida, 27.
6 Albert Camus, Främlingen, Jan Stolpes översättning 2009, (1942) sida, 31.

Johannesevangeliet 1:1-18

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Man vet inte när Johannesevangeliet skrevs exakt men denna bok var troligtvis skriven mellan år 70 e.Kr (när templet förstördes) och år 100 e.Kr i slutet av Johannes liv. Varför man tror att detta evangelium är skrivet under denna tid är på grund av att Johannes nämner i kapitel 21 vers 19 om Petrus martyr död vilket var mellan år 64-66 e.Kr. samt hur Johannes inte refererar till Sadducéernas sekt i sin text som slutade att existera efter år 70 e.Kr. Många teologer tror att Johannes var ca 90 år när han skrev denna bok och i denna boken kan vi tydligt se hur Johannes reflekterar kring mysteriet som finns i Jesus Kristus som blivit uppenbarat och hur det har förvandlat denna fiskare till ett helgon. Johannes spenderade större delen av sina äldre dagar i mindre Asien, för att vara mer specifik så var han i den antika staden Efesos. På grund av detta kan vi se Paulus lära bli reflekterat i Johannes skrift. När man läser Johannes så ser man att Johannes inte har samma önskan av att dokumentera en historiskt redogörelse av Jesus Kristus! Snarare har Johannes en strävan om att redogöra för den nästa generationen om vem Jesus Kristus är. Johannes känner hur han måste utöka denna verklighet till såväl sin närmaste publik som de kommande generationerna! “Och vi skriva nu detta, för att vår glädje skall bliva fullkomlig.” (1 John 1:4).

Matteus och Lukas hade skrivit sina evangelier ca 30 år innan Johannes. Johannes bryr sig inte om att försöka visa på Jesus familjeled utan deklarerar istället att I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Det vill säga att innan världens begynnelse så fanns ordet! Mänskligheten pre-existens fanns i Guds logik. Johannes förstår att Ordet var både den eviga källan och ödet för alla saker och att ingenting någonsin kunde reducera eller begränsa Ordet till en isolerad öupplevelse, och inte heller kunde ordet fångas i mänsklig doktrin eller tradition. Ingen underlägsen översättning eller tolkning kunde äventyra Guds ursprungliga avsikt. Den äkta integriteten i Guds tankar skulle för alltid bevaras och firas i inkarnationen; människoliv skulle vara ordets oavbrutna framtid.

Under denna tid började den gnostiska sekten att få sitt fäste i kyrkan. Gnosticism kommer ifrån det grekiska ordet gnosis vilket betyder kunskap. Då de tror på hemlig kunskap. Denna hemliga kunskap manifesteras bland de grekiska gnostikerna i form av askes, dvs att de försökte avsäga sig själva från det materiella för att kunna leva ett heligt och andligt liv medan den romerska gnosticismen ansåg att deras hemliga kunskap gjorde att de var så mycket i anden att det spelade ingen roll ifall de levde i synd eller inte. Detta manifesterades ofta i orgies och andra vilda synder och de ansåg att de inte ens behövde syndernas förlåtelse på grund av deras hemliga kunskap. Detta är varför Johannes säger “Om vi säga att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss.” (1 john 1:8). Under denna tid var den gnostiska läran inte speciellt utvecklad och det fanns inget direkt system i deras teologi som vi senare ser i till exempel Valentinus gnosticism. Däremot fanns det olika gnostiska sekter vid olika namn under dessa tider. Men idag använder man ordet gnosticism just för att beskriva doktriner av hemlig kunskap. Det som gnostikerna även trodde på var något som vi idag kallar för docetism. Docetismen anser många teologer utvecklades från Platons dualism till vad man idag kallar för gnostisk dualism. Detta är på grund av att Platon ser på den materiella sfären som en lägre sfär än den andliga medan den gnostiska sekten ser på den materiella sfären som ond och den andliga som god. Teologer menar att man kan se en process från Platons dualism till den gnostiska dualismen. Docetism är tron på att Jesus inte kom i sin inkarnation, det vill säga att Jesus inte blev till materiellt kött. Varför gnostiker tror så här, är på grund av att gnostiker anser att det materiella var av ondo och de anser att en helig Gud inte kan bli till materiellt kött då det materiella är ont. Samtidigt, menar Sören Wibeck, att den gnostiska dualismen inte är påverkad av Platons dualism utan snarare har sitt ursprung i persisk och indisk religion då de ofta lär ut en form av reinkarnation. Wibeck beskriver hur dualismen inom kristen gnosticism främst handlar om hur skaparguden och frälsarguden inte är en och densamme. Wibeck beskriver precis som många andra teologer hur gnostikerna tror att världen är ond och inte kan vara skapad av en god Gud och hur världen är främmande för Gud. Gud är alltså separerad från sin skapelse, han är en demiurg (hantverkare) som lever i sitt kungarike tillsammans med alla andra goda andar. Detta är något som vi ser Johannes flitigt attackera i första kapitlet av sitt evangelium.

Vers 1: I begynnelsenvar Ordet2, och Ordet var3 hos4 Gud, och Ordet var Gud.

I begynnelsen, 1arche, vilket betyder att vara först i ordning, tid, plats eller rang. var Ordet, 2Logos vilket kommer ifrån den grekiske filosofen Herakleitos som beskriver Logos som ”världsförnuftet” eller ”världsordningen”. Logos ansågs som den universella, kosmiska lagen och enligt vilket allt har blivit till och alla fysiska element i universum hålls i balans. Logos vilket översätts till Ord beskriver hur Jesus Kristus är Guds ultimata ord. I dagens moderna kyrka beskriver vi ofta hur bibeln är Guds ord. Problemet med detta är just att bibeln själv inte beskriver sig som Guds ord även då den säger sig vara inspirerad av Gud och man kan se hur Gud andas genom hela skriften. Men Guds ultimata ord är Jesus Kristus och det är genom Logos, det är genom Guds ord som Gud idag talar till oss och de kommande generationerna. Varför Johannes använder sig av ordet logos i denna vers är troligtvis för hans direkta attack mot den gnostiska sekten som använde ordet logos som en av sina aeons vilket på grekiska är aion. Johannes tar alltså gnostikernas lära om logos och Herakleitos filosofi av logos (som var fylld med våld) och pekar istället på Jesus Kristus som det ultimata ordet och som Gud själv och visar istället på en icke vålds lära genom logos liv och undervisning. 4Pros, är den grekiska prepositionen vilket betyder “med” eller mot; ansikte-mot-ansikte vilket talar om den intima relation som Fadern och Sonen har haft genom all oändlighet och det är precis därför Johannes använder 3eimi, vilket inte förmedlar någon form av ursprung från Gud Fadern eller för Logos, utan helt enkelt en kontinuerlig existens. Om Johannes hade använt ett annat verb egeneto, “blev”, som vi kan se användas i Johannes 1:14 när Johannes talar om inkarnationen så hade man precis som dagens Jehovas vittnen kunnat hävda att Logos blev till. Men som vi ser i grekiskan så använder Johannes det grekiska ordet eimi för att beskriva hur Fadern och Sonen i all oändlighet har varit ansikte-mot-ansikte med varandra och det är här Johannes målar upp en perfekt bild av den treenige Guden; dansen av kärlek för oss. Den intima relationen mellan treenigheten med ett speciellt fokus på Fadern och Sonen och det är denna bild som dansen av kärlek alltid har önskat med mänskligheten. Då mänskligheten är det förlorade myntet som aldrig förlorade sitt värde i Guds ögon utan Guds plan har alltid varit att i Jesus Kristus försona mänskligheten tillbaka till sig själv så han kan ha en intim ansikte-mot-ansikte relation med oss och älska oss med samma ovillkorliga kärlek som treenigheten själv delar med varandra.

Vers 2: Detta var i begynnelsen hos Gud.

“Detta” kan också översättas som denna eller han, dvs Logos var i begynnelsen hos = pros; ansikte-med-ansikte med Gud. Johannes upprepar sig själv här för att verkligen poängtera hur Logos har funnits i all oändlighet och hur Logos och Fadern har varit ansikte-med-ansikte med varandra i all oändlighet.

Vers 3: Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till.

Det finns inget originellt, utom ordet, Guds Ord; Logos! Guds logik definierar den enda möjliga platsen där mänskligheten kan spåra sin uppkomst. Detta är även i linje med Paulus: “Ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl som osynligt, både tronänglar och herrar och furstar och väldigheter i andevärlden. Alltsammans har blivit skapat genom honom och till honom.” (Kol 1:16).

Vers 4: I det var liv, och livet var människornas ljus.

I Logos, dvs Jesus Kristus liv och anhypostasis, dvs i Jesus identifikation med mänskligheten genom sin inkarnation så upptäcker mänskligheten subjektivt liv och kan leva i överflödigt liv.

Vers 5: Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.

Mörker representerar människans ignorans av sin försonade identitet i Kristus. Detta kan vi se i: “Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. 3Du skall göra folket talrikt, du skall göra dess glädje stor; inför dig skola de glädja sig, såsom man glädes under skördetiden, såsom man fröjdar sig, när man utskiftar byte. 4Ty du skall bryta sönder deras bördors ok och deras skuldrors gissel och deras plågares stav, likasom i Midjans tid.” (Jes 9:2-4) och “1Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och HERRENS härlighet går upp över dig. 2Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår HERREN, och hans härlighet uppenbaras över dig. 3Och folken skola vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig.” (Jes 60:1-3) och “hedningarna, vilka, i följd av den okunnighet som råder hos dem genom deras hjärtans förstockelse, äro förmörkade till förståndet och bortkomna från det liv som är av Gud.” (Eph 4:18) samt “13Ty han har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin älskade Sons rike. 14I honom hava vi förlossningen, förlåtelsen för våra synder, 15i honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat.” (Kol 1:13-15).

Vers 6: En man uppträdde, sänd av Gud; hans namn var Johannes.

Johannes döparen (Jesus Kusin enligt Lukas 1:36). Aposteln Johannes visar även hur Johannes döparen här inte var Messias eller Kristus som så många hade trott. Utan aposteln Johannes förtydligar för oss hur Johannes döparen är sänd av Gud men hur han inte är Gud, Messias eller någon kristusgestalt.

Vers 7: Han kom såsom ett vittne, för att vittna om ljuset, på det att alla skulle komma till tro genom honom.

Johannes döparen kom som ett vittne för att vittna om Logos som beskrivs som ett ljus så att människan skulle kunna komma till tro och uppleva sitt originella och rätta jag igen. Vilket enbart en människa kan finna i Jesus Kristus. Något intressant här är hur Logos beskrivs som ett ljus eller ljuset här. Det finns enbart tre substantiv i bibeln som direkt beskriver vem Gud är i bibeln; Ljus, Liv och Kärlek (agape) vilket är den högsta formen av kärlek i grekiskan och beskrivs som en ovillkorlig eller gudomlig kärlek. När vi läser och tolkar bibeln så måste vi läsa den från en lins av att Gud är Ljus, Liv och Ovillkorlig kärlek. Det finns alltså inget mörker i Gud vilket Johannes säger i 1 John 1:5 i sin attack mot gnostikerna som trodde att det fanns en dualism i Guds karaktär av både mörker och ljus.

Vers 8: Icke var han ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

Johannes förtydligar igen att Johannes döparen inte var ljuset men att Johannes döparen är ett vittne om Ljuset, dvs Jesus Kristus.

Vers 9: Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen.

Den här dagen av inkarnationen skulle börja vår kalender och registrera det faktum att människans historia för evigt skulle delas in före och efter Kristus. Inkarnationen skulle synliggöra Guds bild i mänsklig form. I honom som är vår livsplan är det mer än tillräckligt med ljus för att förskjuta mörkret i varje människoliv. Han är det sanna ljuset som upplyser alla! Det är också här vi ser Jesus anhypostasis, dvs Jesus identifikation med mänskligheten. Jesus identifierar sig själv med mänskligheten i sin inkarnation, i sin mänsklighet och han objektivt sätt lyser över mänskligheten och i Honom kan de finna ljus och liv i överflöd samt finna sin rätta identitet. Det som Johannes säger reflekterar även det som Paulus säger; “Ty den Gud som sade: »Ljus skall lysa fram ur mörkret», han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken.” (2 kor 4:6).

Vers 10: I världen var han, och genom honom hade världen blivit till, men världen ville icke veta1 av honom.

Jesus var i världen. Logos blev verkligen till materiellt kött och det vackra med detta är att den kristna Guden kan förstå dig på ett intimt sätt. Han kan förstå de smärtor du genomgår, han kan förstå vad du går igenom. Jesus Kristus i sin enhypostasis blev verkligen en person. 1ginōskō vilket oftast översätts till veta betyder även acceptera eller godta. Världen både judar och hedningar godtog inte Jesus Kristus som Messias utan istället spikade upp honom på ett kors. Jesus Kristus blev verkligen ett subjekt av människors vrede som PP. Walderström beskrev. Människan utförde den största synden som mänskligheten kunde ha utfört mot Gud genom att spika upp Jesus Kristus på korset och döda honom. Men Gud använde den största synden som någonsin skulle kunna ha utförts mot honom och i Kristus valde att försona mänskligheten genom denna fasansfulla akt. Är det inte här vi ser Guds ovillkorliga kärlek och nåd som allra bäst uppmålad framför våra ögon? Att Gud genom den största och mest brutala synd mot Gud väljer Gud att visa sin ofantliga nåd mot mänskligheten. Det är med denna bild i våra sinnen som vi verkligen kan med förlitan säga att Gud är verkligen god och underbar.

Vers 11: Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot1 honom.

Jesus kom för sitt egna folk, judarna, men judarna tog inte emot honom. Ordet tog, 1paralambano kommer från para, en preposition som indikerar närhet, en sak som pågår från en inflytande sfär, med ett förslag om förening av bostadsort, att ha sprungit från sin författare och givare, härrörande från, betecknar punkten från som en handling kommer från, intim anslutning; och lambano, att förstå eller identifiera sig med. Det vill säga, judarna valde att inte lambano, de valde att inte identifiera sig tillbaka med Jesus Kristus.

Vers 12: Men åt alla dem som togo1 emot honom gav2 han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn;

Togo eller ta emot är det grekiska ordet 1Lambano vilket talar om att identifiera sig med något. Denna vers verkar tala för att det fanns dem som valde att inte identifiera sig med Logos. De valde att inte identifiera sig med sitt sanna och originella jag. Mänsklighetens likgiltighet till deras sanna ursprung är problemet. Detta är vad evangeliet tar upp med största tydlighet hos Jesus Kristus. Jesus har kommit för att presentera mänskligheten för sig själva igen; mänskligheten har glömt vilken typ av person de är av design! 2didōmi talar för att ge något till någon som redan tillhör dem; så att återvända. Det faktum att de redan är hans egna, födda från ovan och att de har sin början och deras varelse i honom bekräftas nu genom att de inser det! “He made to be their true selves, their child-of-God selves.” – The Message

Vers 13: och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.

Det är genom Guds kraft och verk som människan kan lambano, dvs identifiera sig med Gud. Det är genom Gud som människan kan echo med Gud, dvs hur människan kan säga ja till Gud och Guds fullkomlighet kommer tillbaka till människan som ett eko och människan upplever subjektivt av vad som redan är objektivt sant hos Gud och blir vad vi kallar för pånyttfödda. Pånyttfödelsen har egentligen redan skett för 2000 år sedan i Jesus inkarnation, liv, död, uppståndelse och himmelsfärd som ett substitut både för och som mänskligheten, där Jesus dog för alla och därför dog alla (2 kor 5:14) och har rest upp igen för att skapa en ny människa och en ny skapelse/kreatur i Kristus. Men denna objektiva sanning i Kristus blir en subjektiv verklighet hos människan när hon genom Guds nåd och kraft väljer att lambano, dvs identifiera sig med Jesus Kristus. Detta talar för hur evangeliet både är retrospektivt och prospektivt. I form av att vi står på vad som är objektivt sant i Jesus Kristus vilket verkligen är en verklighet för hela mänskligheten i Jesus identifikation (anhypostasis) med mänskligheten. Men evangeliet är också prospektivt i form av att Gud är levande och aktiv genom sin Ande och för människor in i en subjektiv verklighet av vad som redan är objektivt sant i Jesus fullbordade verk.

Vers 14: Och Ordet vart2 kött1 och tog sin boning6 ibland oss, och vi sågo3 hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd5 Sons härlighet4 från sin Fader, och han var full av nåd och sanning.

Här attackerar Johannes den gnostiska docetism läran och hävdar att Jesus Kristus blev till materiellt kött. Jesus Kristus är verkligen en hypostatisk enhet som Maximus bekännaren skrev så mycket om. Jesus Kristus är 100% människa och 100% Gud och i sin hypostatiska enhet har Jesus Kristus avbrutit all form av dualism, dvs separation mellan det andliga och materiella. Jesus Kristus har istället sammanvävt det andliga i sin gudomlighet då Gud är Ande och det materiella i sitt materiella mänskliga kött 1sarx. I honom upptäcker vi att vi inte är här av en slump eller olycka eller efter en jordisk förälders önskan; vi existerar genom uttrycket av Guds önskan att uppenbara sig själv för oss i köttet och genom det ha en intim relation med Honom. Hans eviga osynliga ord, blev kött, 2ginomai, som i född och 3theaomai, vilket innebär att man stirrar på eller att uppfatta. Vi såg hans härlighet, 4doxa, uppenbarelsen av hans plan, härligheten som den ursprungliga, autentiska födelsen av Fadern, full av nåd och sanning. Han är den “enfödda”, 5monogener; född endast av Fadern och inte av köttet; i honom känner vi igen vårt sanna jag, som i den äkta originalformen. Han är också den “först födda från de döda” och förklarar vår nya födelse. Kolosserna 1:18, 1 Peter 1:3. Han är uppenbarelsen av vår fullkomlighet. Och av hans fullhet har vi alla fått nåd, nåd som inte förtjänas. För lagen gavs genom Moses, nåd och sanning kom genom Jesus Kristus. 6skēnoō boning eller tabernakel. Templet eller tabernaklet i gamla testament var där Gud hade sin boning. Men här väljer Gud att vara ett tabernakel mitt ibland oss, han väljer att vara ett vandrade tempel mitt ibland oss.

Vers 15: Johannes vittnar om honom, han ropar och säger: »Det var om denne jag sade: ‘Den som kommer efter mig, han är före mig; ty han var förr än jag.’»

Johannes döparen säger här att Jesus Kristus var yngre än honom och hur han vittnar om Jesus Kristus.

Vers 16: Av hans fullhet hava vi ju alla fått, ja, nåd1 utöver2 nåd;

1garin 2anti garitos, nåd som inte förtjänas. Nåden rådde mot tidvattnet av mörkret på grund av Adams fall. Men Jesus fullhet är källan till allt som nåd kommunicerar för vår anpart, mot alla odds!

Vers 17: ty genom Moses blev lagen given, men nåden och sanningen hava kommit genom Jesus Kristus.

Guds perfekta plan var aldrig att ge Moses lagen. Guds perfekta plan var alltid Jesus Kristus och att genom Jesus Kristus hypostatiska enhet skulle Jesus upprätthålla Guds sida av förbundet i sin gudomlighet och i sin mänsklighet upprätthålla människans sida av förbundet och på så sätt skapa ett nytt förbund av nåd och sanning. Sanningen är ingen doktrin även då det finns sanning i doktriner men sanningen är en person och hans namn är Jesus Kristus.

Vers 18: Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är.

Jesus Kristus är den perfekta manifestationen och uppenbarelsen av Gud. Om du söker en icke antropomorfisk syn av vem Gud är så kolla inte längre bort än Jesus. Om du vill veta hur den Helige Anden och Fadern ser ut och hur de agerar och är i sin karaktär, kolla på Jesus Kristus. Jesus Kristus är Guds ultimata Ord och Johannes säger något så radikalt här som hade fått de flesta judar att gå i taket. Johannes säger att ingen någonsin har sett Gud, inte ens profeterna. Givetvis såg profeterna Gud men om man jämför men den uppenbarelse vi har av Gud i Jesus Kristus så har verkligen ingen sett Gud. Jesus Kristus är perfekt teologi, Jesus Kristus är den perfekta manifestationen och uppenbarelsen av Gud. Jesus Kristus den enfödde Sonen som är i Fadern sköte eller famn och detta är inget religiöst språk. Detta är ett språk av en intim ansikte-mot-ansikte relation och det är Jesus Kristus som har kungjort vad Gud är! Detta är varför all form av teologi som hävdar att Fadern eller Anden inte ser ut som Jesus Kristus inte är något annat än semi-arianism. Äkta dogmatisk treenighetsteologi är att Fadern och Anden ser ut som Jesus Kristus. All form av teologi som målar upp Fadern på ett sätt som inte ser ut som Jesus Kristus och Jesus självgivande i sitt liv är anti treenighetsteologi.

 

 

En ortodox-katolsk eskatologisk syn: Hopeful Inclusivism av Dr Hans Urs von Balthasar och Kallistos Ware, sammanfattat av Dr Brad Jersak och skriven av Max J. von Holtz.



Svar till Tavo:

En ortodox-katolsk eskatologisk syn: Hopeful Inclusivism av Dr Hans Urs von Balthasar och Kallistos Ware, sammanfattat av Dr Brad Jersak och skriven av Max J. von Holtz.

“I am much attracted by the phrase “hopeful inclusivism”. The view that I express in my article ‘Dare we hope for the salvation of all? ‘still remains my firm conviction. In particular, I would wish to underline the point: we should not say that all must be saved, for that would be to deny to human beings the freedom of choice; but it is altogether legitimate to hope that all may be saved. St Isaac the Syrian is right to insist that God’s love is inexhaustible.… I think that von Balthasar and I are in agreement, but it is some time since I read his statements on this subject.”

För att förtydliga, jag tror inte på någon form av semi-pelagianism, jag tror givetvis det är genom Guds kraft vi kan säga ja till Jesus, men jag tror inte på vad man kallar för “irresistable grace”. Jag tror att människan har kraften till att säga nej till evangeliet, det hade iallafall folk i bibeln (john 5:40).

För att förstå Dr Hans Urs von Balthasars och Kallistos Ware’s syn kring eskatologi så måste vi först förstå deras syn på helvetet.

I västvärlden idag så har vi ärvt en platonisk syn på helvetet. Platon är en utav de största grekiska filosoferna genom tiderna, där nästan all form av filosofi och teologi har idag blivit påverkad av Platons filosofi, speciellt i västvärlden. Platon levde ca 350 år innan kristus och var skaparen till ett utav världens första universitet i form av en akademi. Platon var en hednisk pagan, som givetvis trodde på de grekiska gudarna. När han beskriver helvetet så gör han det från de grekiska gudarnas teologi på helvetet som kallades för hades, eftersom hades är grekiskan för helvetet. Platons filosofi och teologi är fylld av dualism, faktum är att Platon var en av skaparna till den dualistiska synen. Dualism går att använda på olika sätt beroende på vilken kontext man använder det i.

Dualism:
Dualism går att använda på olika sätt. Man kan beskriva en Gud som dualistisk på så sätt att han har både mörker och ljus i sig och är både god och ond, detta såg vi i den grekiska teologin, det fanns inga gudar som var 100% ljus och 100% god. Detta kom senare att påverka den gnostiska synen som Apostel Johannes attackerar i sina epistlar. Johannes säger att Jesus är ljus och att det inte finns något mörker i honom, här går Johannes i direkt attack mot den gnostiska synen.

Dualism kan också använda i form av separation, Platon trodde att det fanns en separation mellan det andliga och det materiella och att det materiella var en lägre sfär än det materiella. Detta tog gnostikerna in i sin teologi, men de gick ett snäpp längre, där det till och med sa att den materiella är ont och att det enbart är den andliga sfären som är god. Det var denna synen som födde villoläran docetism, vilket apostel johannes går i direkt attack mot både i sitt evangelium och sina två första epistlar. Jesus förstörde även all form av dualism och tänk av separation i sin inkarnation när Jesus som är Gud (ande) blev till fysiskt kött och sammanvävde det andliga och materiella i sig själv och på så sätt avbröt all form av dualism, mellan Gud och människan i sin anhypostasis.

Platons syn på helvetet:
Platons syn på helvetet ser exakt ut som det vi tror helvetet är idag. Frågan man måste ställa sig då är: Var Platon en profet och visste exakt hur helvetet skulle se ut? Eller har vi tillåtit oss bli formade av Platons dualistiska filosofi kring helvetet? Platons filosofi blev ännu mer känt på 200-talet, när hans filosofi blev mer utvecklat och extremt genom den neo-platonska filosofin som västvärldens kyrkofader Augustinus av Hippo tog in. Augustinus var egentligen inte en teolog, utan var främst en “kristen” neo-platonsk filosof. Vi måste dock komma ihåg att den neo-platonska filosofin är hednisk, alltså pagan och inte har med kristendomen att göra och skiljer sig rejält mot judarnas tänk kring Gud. Det var här den externa synen på försoningen kom in istället för den ontologiska. Men det har jag inte tid om att prata eller skriva om just nu, det får vara en annan topic vi kan diskutera om. Platons syn på helvetet går att sammanfatta i denna video: https://www.nationalgeographic.com.au/videos/map-of-hell/hell-according-to-plato-4920.aspx

Urkyrkans syn på helvetet:
“The general teaching of the holy Fathers of the Church is that Paradise and hell do not exist from God’s point of view, but from man’s. It is true that Paradise and hell exist as two ways of life, but it is not God who created them. In the patristic tradition it is clear that there are not two ways, but God Himself is Paradise for the saints and God Himself is hell for the sinners. This is inseparably linked with the teaching of the Fathers about reconciliation and man’s enmity towards God. Nowhere in holy Scripture does it appear that God is reconciled with men, but that Christ reconciles man to God. Moreover it appears in the whole patristic Tradition that God is never opposed to man, but man opposes himself to God by having no communion and participation with Him. Thus man makes God his enemy and God does not make man His enemy. Through the sin which he commits, man sees God in an angry and hostile way.” – Metropolitan Hierotheos Vlachos of Nafpaktos, Life After Death. Translated by Esther Williams from The Holy Fathers on Paradise and Hell (Birth of the Theotokos Monastery, 2005).

“God as understood as an experience of hell to those who reject Him makes the idea of hell a total action of mercy and love. I have even heard it described by those in our Eastern tradition as a place for those who cannot be healed, similar to our mental homes. Such an existence is not one that God forces them into for eternity but is the result of their own self-deception and their continual rejection of Him. At no point does He reject them rather we find them eternally rejecting Him.” – Ric Ballard, “God is Hell”

“God Himself is Paradise and punishment for man, since each tastes God’s energies according to the condition of his soul” – Ric Ballard.

Isaac the Syrian –

 

“As for me I say that those who are tormented in hell are tormented by the invasion of love. What is there more bitter and violent than the pains of love? Those who feel they have sinned against love bear in themselves a damnation much heavier than the most dreaded punishments. The suffering with which sinning against love afflicts the heart is more keenly felt than any other torment. It is absurd to assume that the sinners in hell are deprived of God’s love. Love is offered impartially. But by its very power it acts in two ways. It torments sinners, as happens here on earth when we are tormented by the presence of a friend to whom we have been unfaithful. And it gives joy to those who have been faithful. … That is what the torment of hell is in my opinion: remorse. But love inebriates the souls of the sons and daughters of Heaven by its delectability.”


“But the wrath of God is only manifest in those who have the wrong relationship to Him. It is not Him as He is, who is all love. But it is what He must appear to be to those who run counter to the law of His being. The wrath operates in them, not in Him. If I have a right relationship to an electric switch and turn it on, as I should do, I get a pleasant light. If I defy any warnings and stick my finger in the apparatus, I get a nasty shock. The shock is what I feel within myself through my lawful contact” – Norman Grubb, “We Only Know Right Through Wrong.” From The Intercessor (Zerubbabel, Inc.), Vol. 23, No. 2.

“Our God also is a consuming fire. And if we, by love, become transformed into Him and burn as He burns, His fire will be our everlasting joy. But if we refuse His love and remain in the coldness of sin and opposition to Him and to other men then will His fire (by our own choice rather than His) become our everlasting enemy, and Love, instead of being our joy, will become our torment and our destruction.” – Thomas Merton, New Seeds of Contemplation (New Directions Publishing, 2007 ed.)

Många människor tror att Gud är separerad från helvetet, men bibeln går emot detta själv och säger:

Psalm 139:7-8 New International Version (NIV)

7 Where can I go from your Spirit?

   Where can I flee from your presence?

8 If I go up to the heavens, you are there;

   if I make my bed in the depths, you are there.


Revelation 14:10 New International Version (NIV)

10 they, too, will drink the wine of God’s fury, which has been poured full strength into the cup of his wrath. They will be tormented with burning sulfur in the presence of the holy angels and of the Lamb.

Här ser vi att Gud är också i helvetet. Många som går emot dessa verser använder sig av denna versen:

2 Thessalonians 1:9 New International Version (NIV)

9 They will be punished with everlasting destruction and shut out from the presence of the Lord and from the glory of his might.

Problemet här är att de flesta moderna versioner av bibeln har översatt det grekiska ordet “apo” fel här. Eftersom många moderna teologer som översätter biblar idag är extremt påverkade av Platons dualism och syn på helvetet.

KJV översätter detta grekiska ord mycket bättre:

2 Thessalonians 1:9 King James Version (KJV)

9 Who shall be punished with everlasting destruction from the presence of the Lord, and from the glory of his power;

Här ser vi att människor kommer bli straffade av Guds närvaro och inte bort ifrån Guds närvaro. Detta är varför det är så viktigt att översätta grekiska ord korrekt, för en felöversättning kan förändra meningen av vad versen säger helt. Det är också bra att jämföra olika stycken av bibeln på hur helvetet ser ut för att få en helhet av vad bibeln säger.

Men eftersom det står att folk är straffade av Guds närvaro, så är det viktigt att ha en bra Gudsbild, vad betyder det? Jesus själv sa “om du har sett mig så har du sett Fadern”, genom detta så vet vi att Fadern är som Jesus, Johannes säger även i 1 john 1:18 att den perfekta uppenbarelsen av Fadern har vi i Jesus Kristus, kol 1:15 och heb 1:1-3 säger samma sak. När vi studerar Jesus liv så ser vi att Jesus är en Gud full av nåd, kärlek och att Jesus är en självutgivande Gud. Johannes beskriver även Gud som “ovillkorlig kärlek” i 1 john 4:8. Gud är alltså agape kärlek. Urkyrkans fäder menade därför på att Guds närvaro och kärlek blev som ren tortyr för en orättfärdig människa, vi kan se likheter till detta i gamla testamentet. För Moses var Guds eld och moln på berget som himlen på jorden, för israeliterna såg det ut som ren tortyr, det var livrädda för Guds närvaro. Vi ser även i templet att om en överstepräst gick in i det allra heligaste av heliga med en enda synd i sitt liv så dog de. Alltså är Guds närvaro och kärlek som ren tortyr för en orättfärdig människa.

Bibeln går så långt och säger att det inte är Gud som separerar sig själv från människan utan snarare människan som separerar sig själv ifrån Gud i sina SINNEN på grund av deras synd (kol 1:21). Kan det vara samma i helvetet? Att Gud inte separerar sig från människan i helvetet, utan det är snarare människan som springer iväg från Gud och väljer att leva i sin skam, skuld, död och synd?

Så frågan är då: Hade urkyrkans fäder rätt kring helvetet? Eller hade den hedniske filosofen Platon rätt kring helvetet? Ser det kristna helvetet ut som grekisk hednisk teologi?

 

De 3 vanligaste synerna på helvetet:
Det finns idag 3 vanliga syner på helvetet. Infernalism, Annihilationism och Universalism.

Infernalism kort och gott är den vanliga synen frikyrkor har, att när man dör så kommer man till helvetet och om man inte har hunnit omvända sig innan, så har man problem och kommer för all framtid bli straffad. Här använder man sig främst av stycken som: Matt 25:31– 46, Luke 16:19-31, och Uppenbarelseboken 14, 20 och 21.

Annihilationism är tron på att när man dör så är “helvetet” icke existens, man slutar helt enkelt att existera. Denna tron tolkar man John 3:16 att “perish” är en synonym på att man kommer sluta existera. Man använder sig också av Matt 10:28 som säger att både kropp och själ kommer att förstöras i en “andra död” Upp 21:8, vilket kommer att förstöra hela personen (psalm 37) till aska (Mal 4).

Universalism är tron på att alla människor kommer bli frälsta, att alla vägar leder till Rom, det spelar alltså ingen roll hur man lever eller om man tror på Gud. Många universalister hade använt sig av bibelverser som Matt 5:45 för att backa upp sin tro. Att Gud lyser både på de rättfärdiga och orättfärdiga.

Bibeln skriver även väldigt många olika saker vad helvetet är:

 

Ord som traditionellt har översatts till helvete i KJV: Förekomsten av hebreiska och grekiska ord relaterade till gudomligt straff:
Sheol Deut 32: 22; 2 Sam 22: 6; Job 11: 8; 26: 6; Ps 9: 17; 16: 10; 18: 5; 55: 15; 86: 13; 116: 3; 139: 8; Prov 5: 5; 7: 27; 9: 18; 15: 11; 15: 24; 23: 14; 27: 20; Isa 5: 14; 14: 9; 14: 15; Isa 28: 15; 28: 18; 57: 9; Ezek 31: 16, 17, 31: 17; 32: 21; 32: 27; Amos 9: 2; Jonah 2: 2; Hab 2: 5. Sheol (grave, pit, unseen) Gen 37: 35; 42: 38; 44: 29, 31; Num 16: 30, 33; Deut 32: 22; 1 Sam 2: 6; 2 Sam 22: 6; 1 Kng 2: 6, 9; Job 7: 9; 11: 8; 14: 13; 17: 13, 16; 21: 13; 24: 19; 26: 6; Ps 6: 5; 9: 17; 16: 10; 18: 5; 30: 3; 31: 17; 49: 14, 14, 15; 55: 15; 86: 13; 88: 3; 89: 48; 116: 3; 139: 8; 141: 7; Prov 1: 12; 5: 5; 7: 27; 9: 18; 15: 11, 24; 23: 14; 27: 20; 30: 16; Eccl 9: 10; Song Sol 8: 6; Isa 5: 14; 14: 9, 11, 15; 28: 15, 18; 38: 10, 18; Isa 57: 9; Ezek 31: 15, 16, 17; 32: 21, 27; Hos 13: 14, 14; Amos 9: 2; Jonah 2: 2; Hab 2: 5.
Hades Matt 11: 23; 16: 18; Luke 10: 15; 16: 23; Acts 2: 27, 31; Rev 1: 18; 6: 8; 20: 13, 14. Hades (grave, pit, unseen) Matt 11: 23; 16: 18; Luke 10: 15; 16: 23; Acts 2: 27, 31; 1 Cor 15: 55; Rev 1: 18; Rev 6: 8; 20: 13, 14.
Tehom (deep, depths) Gen 1: 2; 7: 11; 8: 2; 49: 25; Exod 15: 5, 8; Deut 8: 7; 33: 13; Job 28: 14; 38: 16, 30; 41: 32; Ps 33: 7; 36: 6; 42: 7; 71: 20; 77: 16; 78: 15; 104: 6; 106: 9; 107: 26; 135: 6; 148: 7; Prov 3: 20; 8: 24, 27; Isa 51: 10; 63: 13; Ezek 26: 19; 31: 4; 31: 15; Amos 7: 4; Jonah 2: 5; Hab 3: 10. Abussos (Abyss, bottomless pit) Luke 8: 31; Rom 10: 7; Rev 9: 1, 2, 11; 11: 7; 17: 8; 20: 1, 3.
Gehenna Matt 5: 22, 29, 30; 10: 28; 18: 9; 23: 15, 33; Mark 9: 43, 45, 47; Luke 12: 5; Jas 3: 6. Ge Hinnom (Valley of Hinnom) Josh 15: 8; 18: 16; 2 Kgs 23: 10; 2 Chr 28: 3; 33: 6; Neh 11: 30; Jer 7: 31, 32; 19: 2, 19: 6; 32: 35. Topheth (a place in the Valley of Hinnom) Job 17: 6; 2 Kgs 23: 10; Jer 7: 31, 32; 19: 6, 11, 12, 13, 14; Isa 30: 33. Gehenna (the Valley of Hinnom) Matt 5: 22, 29, 30; 10: 28; 18: 9; 23: 15, 33; Mark 9: 43, 45, 47; Luke 12: 5; Jas 3: 6.
Lake of fire / fire / brimstone (sulfur) Gen 19: 24; Deut 29: 23; Job 18: 15; Ps 11: 6; Isa 30: 33; 34: 9; Ezek 38: 22; Luke 17: 29; Rev 19: 17, 18; 19: 20; 20: 10; 21: 8.
Tartarus 2 Pet 2:4. Tartarus 2 Pet 2:4.



Här ser vi att bibeln beskriver helvetet på många olika sätt, om man går igenom alla verser en för en, så kan man tydligt se att många verser nästan går emot varandra kring frågan om helvetet, kan det var så att en del profeter inte hade en full uppenbarelse kring hur helvetet och döden kommer se ut? Oavsett vår syn på helvetet, om vi står tillbaka och tittar på Jesu karaktär, predikan och ministerium som helhet, kan vi antagligen alla vara överens om att Guds definierande karaktär som han uppenbarade är kärlek, såvida vi inte vill skapa oss en antropomorfisk syn av Jesus (Joh 3: 16; 1 John 3-4). Han är inte villig att någon skulle förgås, men att alla skulle komma till omvändelse (2 Pet 3: 9). Vidare skickade Gud sin Son till världen som Frälsare för att förlåta oss och förena oss med honom (2 Kor 5:19). Han välkomnar alla, de rättfärdiga och de ogudaktiga, till den himmelska banketten (Matt 22: 10). Jesus säger att hans far har gett all dom i Jesus händer (Joh 5: 22-27), men Jesus sade att han inte kom för att döma eller fördöma (Joh 8:15; 12: 47) men att förlänga ensidig barmhärtighet, vilka trumpar all dom (Jas 2:13). Med denna uppenbarelse av Gud som vår grund är en straffande dom av evig tortyr i brinnande flammor som aldrig kan mäta Guds vrede, inte bara en paradox – det är en platt motstridighet. Vi ser alltså en process av uppenbarelse i gamla testamentet, både av Gud och helvetet och den enda vägen vi kan få en klar och tydlig bild av vem Gud är, hur han agerar och hur han ser ut är i Jesus, detta är varför det är så viktigt att ha en kristocentrisk bild av Gud och ha en bra kristologi, eftersom det är grunden till vår kristna tro.

Det är också viktigt att förstå att Gud vill att alla ska bli frälsta (2 tim 2:4), Gud vill inte att någon ska gå förlorad (2 Pet 3:9) och att Gud kan frälsa alla om han vill eftersom inget är omöjligt för honom (Job 42:2) och (Jer 32:16).

Bibeln beskriver Gud som en Gud av andra chans. Aposteln Petrus beskriver i sin andra epistel att Jesus gick ner till helvetet för att predika till de som dött under Noas tid och blivit straffade av Gud, så att de ska få en andra chans till himlen (1 pet 3:19-20). Petrus fortsätter att skriva om detta i nästa kapitel och säger att Jesus predikade för ALLA som hade dött innan Jesus kom till jorden (1 pet 4:6).

Frågan är då: Om människor kunde omvända sig från helvetet till himlen när Jesus gick ner till helvetet, har Gud ändrat sig och inte längre är en Gud av andra chans efter den ultimata domen? Eller är Gud densamme igår, idag och för evigt?

Tänk om Gud är denna ovillkorliga kärleksfulla Guden, som gör allt för att försona tillbaka människan? Tänk om Han springer till människor och aldrig ger upp på dem även i helvetet.

Jag förnekar alltså inte helvetet, jag tror att människor är i helvetet för att de vägrar att identifiera sig med Jesus och ta emot hans nåd, jag tror att det troligtvis kommer finnas människor som är i helvetet för all framtid. Men jag tror inte att Gud någonsin kommer att ge upp på mänskligheten, jag har ett hopp om att människan kommer kunna omvända sig även i helvetet. Men innan du slutar läsa det jag skriver nu, eftersom jag förstår att detta låter kontroversiellt, så låt mig visa på hur bibeln faktiskt talar om detta hopp.

Dr Hans Urs von Balthasar sa:

Hans Urs von Balthasar – Do We Hope?

 

“Karl Rahner is… right when he says: “We have to preserve alongside one another, without balancing them up, the principle of the power of God’s general will for salvation, the redemption of all men through Christ, the duty to hope for the salvation of all men and the principle of the real possibility of becoming eternally lost.” And as far as preaching the Gospel is concerned, it is necessary that, “along with clear emphasis on hell as the possibility of permanent hardening, there should also be fully equal stress on encouragement to hopeful and trusting surrender to God’s infinite mercy.” The certainty that a number of men, especially unbelievers, must end in hell we can leave to Islam, but we must likewise contrast Christian “universality of redemption to Jewish salvation-particularism.” Hermann-Josef Lauter poses the uneasy question: “Will it really be all men who allow themselves to be reconciled? No theology or prophecy can answer this question. But love hopes all things (1 Cor. 13:7). It cannot do otherwise than to hope for the reconciliation of all men in Christ. Such unlimited hope is, from the Christian standpoint, not only permitted but commanded.”

Varför är detta så viktigt att tänka på? Jo eftersom bibeln också undervisar att Gud också är fri: fri att avstå, fritt att förlåta, fri att återställa, även när dom är lovat (Hos 11; Jona 1: 1; 3: 4, 10; 4: 2, 11).

Eskatologiskt hopp i Uppenbarelseboken 21-22:

Vart de onda är:
1. In a Lake of Fire:
Upp 21:8 –  “Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna och de sexuellt omoraliska, ockultisterna, avgudadyrkarna och alla lögnare, de ska få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden.”
2. Excluded from the city:
Upp 21:27 – “Aldrig ska något orent komma in i den, och inte heller den som ägnar sig åt skändlighet och lögn, utan bara de som är skrivna i livets bok som tillhör Lammet.”
3. Outside the city gates:
Upp 22:14-15 – “Saliga är de som tvättar sina kläder så att de får rätt till livets träd och får komma in genom portarna till staden. Men utanför är hundarna och ockultisterna, de sexuellt omoraliska och mördarna, avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och ägnar sig åt den.”
Inbjudan är öppen:
1. The river of life comes from the throne:
Upp 22:1 – “Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som går ut från Guds och Lammets tron.”
2. Those in the city partake freely:
Upp 21:6 – “Sedan sade han till mig: “Det har skett. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Åt den som törstar ska jag fritt ge ur källan med livets vatten.”
3. The Spirit and the bride says “come to waters.”:
Upp 22:17 – “Och Anden och bruden säger: “Kom!” Och den som hör det ska säga: “Kom!” Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot livets vatten.”
Gehenna förvandlas:
1. Gehenna’s location:
Gehenna är den avskyvärda platsen för eld och förstörelse i dalen strax utanför staden där de döda kropparna är förbannade och brända. (Jes 66:24).
2. Jeremiah’s New Covenant promise:
“The whole valley where dead bodies and ashes are thrown […] will be holy to the LORD.” (Jer 31: 40)
3. Psalmist’s forecast for the valley:
“While thirsty hearts journey to appear before God in Zion, the valley Baca (Gehenna to the 1st century rabbis) becomes a place of springs!” (Ps 84: 5-7)
Inresa till staden:
1. Her gates are never shut:
Upp 21:25 – “Dess portar ska aldrig stängas om dagen – natt ska inte finnas där”
2. To enter: wash robes in the blood of the Lamb:
Upp: 22:14 – “Saliga är de som tvättar sina kläder så att de får rätt till livets träd och får komma in genom portarna till staden.”
Historien av konungar och nationer:
1. Deception, immorality and dominance:
Rev 14: 8; 17: 2, 10-12, 15, 18; 11: 2, 9, 18; 18: 3, 9, 23.
2. Rebellion and defeat:
Rev 6: 15; 16: 12-14;17: 14,19; 19: 18-19,20: 8; Isa 34: 1-2;60: 12, 20.
3. Surrender and submission:
Rev 12: 5; 15: 3; 17: 14;19: 15-16; Ps 2: 8.
4. Homage and restoration:
Rev 15: 4; Isa 60: 3,60: 5-9, 11; Rev 21: 24,26; 22: 2.
Nationernas öde:
1. Isaiah’s vision:
Nationerna samlas på Guds heliga berg med gåvor av tjänst och dyrkan. Under regeringstiden av Fridsfursten, predatorer och folk som plågas förenas där skada avskaffas. (Jes 60: 65: 17-25; 66)
2. Kings and nations walk by the light into the gates:
Och folken ska vandra i dess ljus, och jordens kungar ska föra in sin härlighet i den. […] och folkens härlighet och ära ska föras in i staden. (Upp 21:24, 26).
3. The leaves of the tree of life are for the healing of the nations:
Mitt på stadens gata, på båda sidor om floden, står livets träd. Det bär frukt tolv gånger, varje månad ger det sin frukt, och trädets löv ger läkedom åt folken. Och ingen förbannelse ska finnas mer. Guds och Lammets tron ska stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom. (Upp 22:2-3).

 

Många kristna idag tror att himlen är vår slutdestination, att när vi är i himlen så kommer vi vara som andliga varelser som svävar runt i himlen. Detta är igen något platoniskt. Englands största nytestamentliga teolog, Dr NT Wright, beskriver mycket bra hur himlen inte är vår slutdestination som kristna, utan den nya himlen och den nya jorden är vår slutdestination. Dr NT Wright beskriver detta som att himlen och jorden kommer bli som ett, precis som Aposteln Johannes beskriver det i sin apokalyptiska text i uppenbarelseboken. Det är därför jag skrev att även ifall den katolske teologen CS Lewis som är författaren till Narnia skrev om hopeful inclusivism i sin bok “the great divorce”, så är CS Lewis fortfarande platonisk och extremt dualistisk i sin bok, då han menar på att slutdestinationen är himlen och att vi kommer vara som andliga varelser när vi dör. Men bibeln beskriver hur vi kommer få som nya himmelska kroppar, hur himlen och jorden kommer vara som ett och det beskriver det som en fysisk och materiell plats. Jesus kom för att försona allt, även den materiella världen.

Problemet med de tre vanligaste synerna på efterlivet är att de är extremt dogmatiska, de alla säger “detta är vad som kommer att ske”. Jag är inte dogmatisk i min eskatologiska syn, eftersom man kan finna bibliska texter för att backa upp alla olika syner. Jag är ödmjuk nog att säga att jag vet inte, jag har studerat detta ämnet i många år. Men jag har ett hopp som jag tycker att vi kan se tydligt i uppenbarelseboken. Vi ser en form av separation mellan portarna till himlen (de som är innanför portarna) och (de som är utanför portarna). Men uppenbarelseboken 21:25 säger tydligt att dessa portar är alltid öppna, det är här CS Lewis berömda citat stämmer in att “helvetets portar är låsta från insidan”. Människor är helt enkelt i helvetet för att de vill vara de, de lider av skam och själviskhet, de vill inte ödmjuka sig och tro på Jesus. Men vi ser ett hopp där bruden som är kyrkan och Anden som är den helige Anden säger “kom” till de som är törstiga, detta är efter domedagen och vi ser att folk blir renade av lammets blod. Frågan är då om Gud verkligen är så pass förälskad i sin skapelse och i mänskligheten att han verkligen kommer att nå ut till människor även i helvetet? Han har gjort det innan i 1 pet 3:19-20 och 1 pet 4:6, så det kanske kan ske igen? Frågan är också hur man skulle kunna leva i himlen och verkligen njuta av paradiset när man vet att sin älskade familj kanske är i helvetet. Ren kärlek kommer alltid att vilja att alla kommer till omvändelse och bibeln beskriver att detta är Guds hjärta också. Kommer Guds hjärta förändras efter domen?

Detta är inget vi vet, men vi vet att kärlek hoppas och mitt hopp är att alla ska bli frälsta vilket är samma hopp som Gud själv har (2 pet 3:9) och (2 tim 2:4), vare sig det är i detta livet eller i nästa och det är just precis därför jag har vigt mitt liv till att predika evangelium till alla som jag möter och träffar.

Det vi vet är att ALLA människor vare sig under jorden, på jorden eller i himlen kommer att böja sin knän till namnet Jesus (Fil 2:10-11) och att alla som kallar på Jesus namn KOMMER att bli frälsta (Rom 10:13).

Övriga frågor som kan komma upp:

Lazarus och den rike mannen i Luke 16:19-31.

Den karismatiske teologen John Crowders svar till detta:

“Because I say that hell is not literal “separation” from God, someone may question the great chasm that exists between the rich man who is in torment and Lazarus who is in Abraham’s bosom in the parable found in Luke 16:19-31. Allow me to update and paraphrase this parable in modern vernacular to help you get the picture. You’ve read it a million times. You’re overly familiar with it. I want to put a different face on it so you’ll see a few details you missed. You’ve basically got this stockbroker fellow (we’ll call him Archibald) who drives his Maserati into his gated community. Every day he passes a bum on the street named Lazarus, who eats out of the man’s trash bin while dogs lick his festering HIV sores. That’s how life went on earth. Now, fast-forward and you will see the condition of both men after they have died. When Lazarus dies, he goes to a place called Abraham’s bosom. Sounds like a pretty tender, positive place to be. But Mr. Moneybags, on the other hand, goes to Hades, where he is in torment. For starters, you should keep in mind that this is a parable – Jesus made no bones that this was a literal story, so He had freedom to embellish and paint figurative caricatures. Parables are not literal. In Luke 16:24, Archibald calls out to Abraham, “Father Abraham, have pity on me and send Lazarus to dip the tip of his finger in water and cool my tongue, because I am in agony in this fire.” First of all, he calls Abraham father … and Abraham calls him son. So there is one chasm we have already bridged – the relational gap. You may call Archie a son of satan, but the truth of the matter is that he is a son of God. Whether he’s walking in that is a different story. So what’s holding this banker back from being tapped into Abraham’s Promise. What’s the deal? First, let me show you another gap that obviously doesn’t exist. Archie and Abe are talking to one another. Archibald may be locked up getting visitation rights in the slammer – maybe there’s a bulletproof plate glass between him and Abraham. But nevertheless, Abe is on the horn talking to him. The communication lines are open. And what’s he talking about? The Gospel. Mr. Fancy Pants shows quite clearly why he’s here. Has nothing to do with his big stock portfolio or the fine Pinot Noir he liked to drink on earth. Archie’s attitude speaks for itself. He doesn’t even talk to Lazarus directly. He talks to Abraham. He is expecting Abe to send Lazarus out to fetch him some water like an errand boy. He stubbornly refuses to let go of his old life. He’s still in a self-imposed prison. He refuses to acknowledge the truth and see who’s in the Maserati now. He won’t let go of his willful self-centeredness. Then he wants Lazarus to run out making phone calls from Tel Aviv to Bethesda warning his brothers about hell. He’s still expecting to be served. We see he hasn’t budged. There’s no change, no repentance, no recognition of his own hellish attitude. But these are still just symptoms of an underlying problem. Selfishness alone doesn’t land you in hell or we would all be there. It is right here in the story that Abraham preaches the Gospel. “Your brothers already have Moses and the prophets,” he says. The law was enough to show all you boys that you need a Savior! “If they do not listen to Moses and the Prophets, they will not be convinced even if someone rises from the dead” (Luke 16:31). This is a present tense situation! You boys still won’t hear the message – none of you are waking up to faith. There’s only one man risen from the dead that they refuse to believe in, and that is Jesus Christ. The only gap between Archibald and the Father’s bosom is Archie’s own continued headstrong determination to be there by refusing faith. This parable is about refusal to trust in the resurrection. It’s no coincidence that the man in this story is named Lazarus. Everybody was talking about the man Lazarus who Jesus raised from the dead. He was a type of the one to come. Lazarus is a walking sign of resurrection. It’s all symbolic about lack of trust … unbelief in the death and resurrection of Jesus Christ. The only separation here is one that is simple to explain. It is Archie’s own refusal to trust the Gospel and cling to a false identity. This man’s riches didn’t land him there … his existence there is a stubborn rejection of reality. Only faith, not human effort, can bridge that chasm (Luke 16:26). It is a faith he continues to stubbornly reject, despite his thirst – he’s still wheeling and dealing. And he won’t be enjoying Abraham’s house in this condition, because there is a solid chasm of “It doesn’t work that way around here.” – Crowder, John. Cosmos Reborn : Happy Theology on the New Creation . Sons of Thunder Ministries & Publications – Digital version by Ten10 Ebooks. Kindle Edition.

Om du vill ha fler svar på texter såsom The foolish virgins (Matt 25:1-13.), The sheep and the goats i (matt 25:32-46) så är det bara att skriva.

För att förstå:
För att förstå detta på ett bättre sätt är det bra att kanske studera evangelisk kalvinism eller neo-ortodox teologiska ramar. Efter de har en ontologisk syn över en extern syn på försoningen precis som den ortodoxa kyrkan och urkyrkan hade. De läser även bibeln genom förbundet över kontrakt som de federala kalvinisterna gör. Samt de läser bibeln genom en syn på filial över rättslig.

Problemet ligger ofta i att vi läser bibeln eller läser fäderna genom vår moderna syn som ofta är påverkad av neo-platonsk eller platonsk filosofi.

Eftersom i västvärlden läser vi inte bibeln på ett ontologiskt sätt genom Jesus anhypostasis. Vilket bibeln är full av, men av någon konstig anledning så missar vi det och läser bibeln genom dualism och på ett externt sätt.

Max Holtz – Inclusion.

Max Holtz @ The Holy Ghost Party.

Max Holtz predikar

God’s “Wrath” as Anthropomorphism Discussed in the Church Fathers

St John Cassian
Institutes
Chapter 3.


Of those things which are spoken of God anthropomorphically.

For if when these things are said of God they are to be understood literally in a material gross
signification, then also He sleeps, as it is said, Arise, wherefore do you sleep, O Lord? though it
is elsewhere said of Him: Behold he that keeps Israel shall neither slumber nor sleep. And
He stands and sits, since He says, Heaven is my seat, and earth the footstool for my
feet: Isaiah 66:1 though He measure out the heaven with his hand, and holds the earth in his
fist. Isaiah 40:12 And He is drunken with wine as it is said, The Lord awoke like a sleeper, a
mighty man, drunken with wine; He who only has immortality and dwells in the light which no
man can approach unto: 1 Timothy 6:16 not to say anything of the ignorance
and forgetfulness, of which we often find mention in Holy Scripture: nor lastly of the outline of
His limbs, which are spoken of as arranged and ordered like a man’s; e.g., the hair, head,
nostrils, eyes, face, hands, arms, fingers, belly, and feet: if we are willing to take all of which
according to the bare literal sense, we must think of God as in fashion with the outline of limbs,
and a bodily form; which indeed is shocking even to speak of, and must be far from our
thoughts.

Chapter 4.


In what sense we should understand the passions and human arts which are ascribed to the
unchanging and incorporeal God.

And so as without horrible profanity these things cannot be understood literally of Him who is
declared by the authority of Holy Scripture to be invisible, ineffable, incomprehensible,
inestimable, simple, and uncompounded, so neither can the passion of anger and wrath be
attributed to that unchangeable nature without fearful blasphemy. For we ought to see that
the limbs signify the divine powers and boundless operations of God, which can only be
represented to us by the familiar expression of limbs: by the mouth we should understand that
His utterances are meant, which are of His mercy continually poured into the secret senses of
the soul, or which He spoke among our fathers and the prophets: by the eyes we can
understand the boundless character of His sight with which He sees and looks through all
things, and so nothing is hidden from Him of what is done or can be done by us, or even
thought. By the expression hands, we understand His providence and work, by which He is
the creator and author of all things; the arms are the emblems of His might and government,
with which He upholds, rules and controls all things. And not to speak of other things, what else
does the hoary hair of His head signify but the eternity and perpetuity of Deity, through which
He is without any beginning, and before all times, and excels all creatures? So then also when
we read of the anger or fury of the Lord, we should take it not ἀνθρωποπαθῶς ; i.e., according
to an unworthy meaning of human passion, but in a sense worthy of God, who is free from
all passion; so that by this we should understand that He is the judge and avenger of all
the unjust things which are done in this world; and by reason of these terms and their meaning
we should dread Him as the terrible rewarder of our deeds, and fear to do anything against
His will.

For human nature is wont to fear those whom it knows to be indignant, and is afraid of
offending: as in the case of some most just judges, avenging wrath is usually feared by those
who are tormented by some accusation of their conscience; not indeed that this passion exists
in the minds of those who are going to judge with perfect equity, but that, while they so fear,
the disposition of the judge towards them is that which is the precursor of a just and impartial
execution of the law. And this, with whatever kindness and gentleness it may be conducted, is
deemed by those who are justly to be punished to be the most savage wrath and
vehement anger. It would be tedious and outside the scope of the present work were we to
explain all the things which are spoken metaphorically of God in Holy Scripture,
with human figures. Let it be enough for our present purpose, which is aimed against
the sin of wrath, to have said this that no one may through ignorance draw down upon himself
a cause of this evil and of eternal death, out of those Scriptures in which he should seek
for saintliness and immortality as the remedies to bring life and salvation.

St Ambrose
From the Book upon Noah’s Ark by St Ambrose, bishop Chap, iv.


We read that the Lord was angry. It is in the thoughts, that is to say, in the knowledge of God,
that man being put on earth and weighted with the body cannot be without sin, for earth is the
home of temptations, and the flesh is a bait for corruption. Yet man had a reasonable soul, and
his soul had power to control his body; and, being so made, he made no struggle to keep
himself from falling into that from whence he would not return. God’s thoughts are not as
man’s thoughts; in Him there is no such thing as change of mind, no such thing as to be angry
and then cool down again. These things are written that we may know the bitterness of our
sins, whereby we have earned the Divine wrath. To such a degree had iniquity grown that God,
Who by His nature cannot be moved by anger, or hatred, or any passion whatsoever, is
represented as provoked to anger.

St John of Damascus
Exact Exposition of Orthodox Doctrine
BOOK I CHAPTER II
Concerning things utterable and things unutterable, and things knowable and thinks
unknowable.


It is necessary, therefore, that one who wishes to speak or to hear of God should understand
clearly that alike in the doctrine of Deity and in that of the Incarnation(1), neither are all things
unutterable nor all utterable; neither all unknowable nor all knowable(2). But the knowable
belongs to one order, and the utterable to another; just as it is one thing to speak and another
thing to know. Many of the things relating to God, therefore, that are dimly understood cannot
be put into fitting terms, but on things above us we cannot do else than express ourselves
according to our limited capacity; as, for instance, when we speak of God we use the terms sleep,
and wrath, and regardlessness, hands, too, and feet, land such like expressions.

St Anthony the Great
Philokalia


God is good, and passionless and immutable. If a man accepts it as right and true that God does
not change, yet is puzzled how (being such) He rejoices at the good, turns away from the
wicked, is angered with sinners and shows them mercy when they repent, the answer to this is
that God does not rejoice and is not angered, for joy and anger are passions.

It is absurd to think that the Deity could be helped or harmed by human deeds. God is good and
does only good; He harms no one and remains always the same. As to ourselves, when we are
good we enter into communion with God through our likeness to Him, and when we become
evil, we cut ourselves off from God, through our unlikeness to Him. When we live virtuously we
are God’s own, and when we become wicked, we fall away from Him. This does not mean that
He is angry with us, but that our sins do not let God shine in us, and that they link us with the
tormentors-the demons. If later, through prayers and good deeds, we obtain absolution of our
sins, it does not mean that we have propitiated God and changed Him, but that through such
actions and our turning to God we have cured the evil in ourselves and have again become able
to partake of God’s goodness. Thus, to say that God turns away from the wicked is the same as
to say that the sun hides itself from those who lose their sight. (Texts on Saintly Life 150)

Isaac of Nineveh
The Spiritual World of St Isaac the Syrian


To say that the love of God diminishes or vanishes because of a created being’s fall means ‘to
reduce the glorious Nature of the Creator to weakness and change’. For we know that ‘there is
no change or any earlier or later intentions, with the Creator: there is no hatred or resentment
in His nature, no greater or lesser place in His love, no before or after in His knowledge. For if it
is believed by everyone that the creation came into existence as a result of the Creator’s
goodness and love, then we know that this original cause does not ever diminish or change in
the Creator’s nature as a result of the disordered course of creation’. Nothing that happens in
creation may affect the nature of the Creator, Who is ‘exalted, lofty and glorious, perfect and
complete in His knowledge, and complete in His love’.

This is why God loves equally the righteous and sinners, making no distinction between them.
God knew man’s future sinful life before the latter’s creation, yet He created him. God knew all
people before their becoming righteous or sinners, and in His love He did not change because
of the fact that they underwent change. Even many blameworthy deeds are accepted by God
with mercy, ‘and are forgiven their authors, without any blame, by the omniscient God to
whom all things are revealed before they happen, and who was aware of the constraints of our
nature before He created us. For God, who is good and compassionate, is not in the habit of
judging the infirmities of human nature or actions brought about by necessity, even though
they may be reprehensible’.

Even when God chastises one, He does this out of love and for the sake of one’s salvation
rather than for the sake of retribution. God respects human free will and does not want to do
anything against it: ‘God chastises with love, not for the sake of revenge – far be it! – but
seeking to make whole His image. And He does not harbour wrath until a time when correction
is no longer possible, for He does not seek vengeance for Himself. This is the aim of love. Love’s
chastisement is for correction, but it does not aim at retribution… The man who chooses to
consider God as avenger, presuming that in this manner he bears witness to His justice, the
same accuses Him as being bereft of goodness. Far be it, that vengeance could ever be found in
that Fountain of love and Ocean brimming with goodness!’


Thus the image of God as Judge is completely overshadowed in Isaac by the image of God as
Love (hubba) and Mercy (rahme). According to him, mercifulness (mrahmanuta) is incompatible
with justice (k’inuta): ‘Mercy is opposed to justice. Justice is equality of the even scale, for it
gives to each as he deserves… Mercy, on the other hand, is a sorrow and pity stirred up by
goodness, and it compassionately inclines a man in the direction of all; it does not requite a
man who is deserving of evil, and to him who is deserving of good it gives a double portion. If,
therefore, it is evident that mercy belongs to the portion of righteousness, then justice belongs
to the portion of wickedness. As grass and fire cannot coexist in one place, so justice and mercy
cannot abide in one soul’. Thus one cannot speak at all of God’s justice, but rather of mercy
that surpasses all justice: ‘As a grain of sand cannot counterbalance a great quantity of gold, so
in comparison God’s use of justice cannot counterbalance His mercy. As a handful of sand
thrown into the great sea, so are the sins of the flesh in comparison with the mind of God. And
just as a strongly flowing spring is not obscured by a handful of dust, so the mercy of the
Creator is not stemmed by the vices of His creatures’.

Rejecting with such decisiveness the idea of requital, Isaac shows that the Old Testament
understanding of God as a chastiser of sinners, ‘visiting the iniquity of the fathers upon the
children unto the third and fourth generation’,24 does not correspond with the revelation that
we have received through Christ in the New Testament. Though David in the Psalms called God
‘righteous and upright in His judgments’,25 He is in fact good and merciful. Christ himself
confirmed God’s ‘injustice’ in His parables, in particular in the Parables of the Workers in the
Vineyard and of the Prodigal Son, but even more so by His incarnation for the sake of sinners:
‘Where, then, is God’s justice, for while we are sinners Christ died for us?’

Thus, Isaac claims, one should not interpret literally those Old Testament texts where the terms
wrath, anger, hatred and others are used of the Creator. If such anthropomorphic terms occur
in Scripture, they are used in a figurative sense, for God never does anything out of wrath,
anger or hatred: everything of that sort is far removed from His Nature. We should not read
everything literally as it is written, but rather see within the bodily exterior of the Old
Testament narratives the hidden providence and eternal knowledge of God.28 ‘Fear God out of
love for Him, and not for the reputation of austerity that has been attributed to Him’.

With God, there in no hatred towards anyone, but all-embracing love, which does not
distinguish between righteous and sinner, between a friend of truth and an enemy of truth,
between angel and demon. Every created being is precious in God’s eyes, He cares for every
creature, and everyone finds in Him a loving Father. If we turn away from God, He does not
turn away from us: ‘If we believe not, yet He abideth faithful, for He cannot deny Himself’.30
Whatever may happen to humankind and to the whole of creation, however far it may be
removed from God, He remains faithful to it in His love, which He cannot and will not deny.

http://www.syriacstudies.com/2013/12/04/st-isaac-the-syrian-a-theologian-of-love-and-mercy-bishop-hilarion-alfeyev/